Vem bryr sig om en gammal fläskbit?

I ett hörn i livsmedelsbutiken ligger en kryssad fläskbit, halva priset kort datum, står det. Jag betraktar den en stund, nästan med ömhet. Som långtidsarbetslös känner jag sympati med fläskbiten men så kommer vi också förmodligen bägge att sluta vår marknadssejour på samma sätt, dumpade och till sist kasserade. Fläskbiten och jag är tvillingsjälar. Fläskbiten har suttit på en gris som offrat sig för vår skull, det var meningen att den skulle ha funnit nåd inför hungriga ögon och hedrats med en plats på tallriken för längesen. Istället ligger den här, dumpad och kryssad… kanske är det någon ser på den med löje eller avsmak, vem vill sätta tänderna i en gammal fläskbit?

Fläskbiten som suttit på en gris var en gång en del av en högst levande och högkvalitativ Pigham-gris. Nu ligger den stilla i väntan på förintelsen, till skillnad från mig förväntas den inte skutta runt och annonsera sig själv som aptitlig förstaklassvara eller försöka tränga sig in igenom hopknipna läppar. Det är bara detta som skiljer oss åt, fläskbiten och mig. Jag har visserligen ett av arbetsmarknadens ristade kryss i pannan, men skall ändå till det yttersta försöka dölja det och framhäva mig som attraktiv och aptitlig.. Ja, egentligen så borde jag klassas som fräsch… datumet går inte ut förrän om 15 år, men på arbetsmarknaden räknas man ändå som skämd… Ja, om man nu inte råkar vara en mänsklig motsvarighet till oxfilén förstås,  och redan ligger i ett fint kylskåp tillsammans med andra delikatesser.

Vem bryr sig om en gammal fläskbit så här på undantag och i utanförskap? Varför ligger den där och ser dum ut?
och vem bryr sig om en långtidsarbetslös, en uteliggare, eller annan av marknadskrafterna ointressant bit kött? Ingen
Varför gör man sig inte bara av med dem? Ja, varför?
Förmodligen får fläskbiten ligga där på nåder tills den blir grön eller förflyttar sig själv därifrån, därför att vi blivit uppfostrade att försöka ta tillvara allt och att det är slöseri och omoraliskt att direkt kasta bort den.. kanske kan man göra en liten vinst på den, eller minska förlusten. Precis samma gäller för överblivna köttbiten människa.

Så plötsligt… kommer en gammal fattigänka med rullator sakta hasande fram…  fumliga fingrar och skumma ögon granskar fläskbiten, och plånbokens innehåll , och med en suck lägger hon ned fläskbiten i rullatorns korg tillsammans med två stycken i plastpåse noggrant utvalda potatisar.
Veckans mat.

Sakta går jag därifrån, plågsamt medveten om att en gammal fläskbit fann sin köpare före mig.


Fästingar



Myggor är en mycket viktig föda för många fåglar… likaså getingar, ja alla ser ut att ha sin viktiga funktion och plats, en logisk mening.  Men det finns ett kryp…
Hör du också till dom som funderat över fästingens plats här i tillvaron, vad är meningen med dess existens egentligen? Hur många gånger har jag inte diskuterat meningen med fästingar tillsammans med andra hund och kattägare, eller med någon som själv har varit utsatt för borrelia eller känner någon som drabbats.


Tidigt på morgonen gick jag ned mot sjön och lät hunden göra sina morgonritualer (läsa sin morgontidning mm)  då… just då… är ett utmärkt tillfälle att  släppa lös sina egna tankar och den här morgonen bara råkade de passera fästingar, just för att de är ett av tillvarons olösta mysterier.

Och då, bara av en händelse kom jag på fästingens viktiga mission… Vad är fästingen allra bäst på (förutom att sprida sjukdom och suga blod)?  Jo:
Att lära oss fundera över meningen med livet
Fästingen låter sig inte logiskt och mekaniskt placeras och katalogiseras, den är till synes bara ”för rent jävlig” och helt meningslös, den kräver mer av oss och får oss att tänka i termen ”liv” på helt nya sätt. Förutom att livet i sig självt är meningen så är just detta fästingens så viktiga mission,  att vara både blodsugare, parasit och filosof samtidigt… egenskaper som i och för sig inte är särskilt unika om vi ser oss omkring här i världen, men här talar vi om konkret och äkta vara..


Vad har då fästingen lärt mig?
Jo, tänk dig om alla varelser runt om dig vore söta, snälla och vackra, skulle du då kunna urskilja dem som söta och vackra, kunna uppskatta och känna kärlek till dem?
Om alla dagar vore ljusa och vackra vårdagar, skulle du då uppfatta dem som detta, eller skulle du ta dem för självklara?
Om du alltid vore frisk, inte kände till sjukdom, död och ångest. Skulle du då kunna känna någon tacksamhet och glädje över en bra dag?

Och så en sak till som jag kom på sådär av egen erfarenhet… Den kan bli en grymt sexig piercing till naveln, tro mig, jag har själv haft en.. Axe släng dig i väggen!

Är du inte fäst vid fästingen ännu? Du behöver inte vara orolig, så fort den lär känna dig så blir den outplånligt fäst vid dig…



RSS 2.0