Medan taket rasar in

tjalle

Man ska inte kunna leva gott på A-kassa eller aktivitetsersättning enligt alliansens arbetslinje, dessa skall endast fungera som omställningsförsäkringar under tiden man är arbetssökande. Alltså en slags nödpeng eller försörjningsstöd.

Nu uppstår en hel rad av frågetecken..
Var går den övre tidsgränsen för en omställningsperiod, finns den? … eller är tiden från vår födelse en omställningsperiod till döden?

Vilken alliansversion av verkligheten är den korrekta: Den som med bestämdhet visar på att ingen som vill arbeta behöver gå arbetslös mer än högst 3 månader… eller den som, för samma människor, varar 7..8..9 år eller längre.. där man placeras i Fas3 och arbetar för en ersättning som just motsvarar (och är tänkt att vara) en omställningsförsäkring?

Hur utbredd är uppfattningen att vi i Fas3 frivilligt har valt den typ av liv vi lever, med flagnande husfärg, stuprör lagade med silvertejp, bilar som rasar ihop, ångest över ekonomin osv?
I min värld är det antalet ungefär lika många som de som älskar att varje morgon slå sig själv i huvudet med en spikklubba.

Med andra ord, de som Fas3 vännerna anser vara representativa långtidsarbetslösa, de frivilliga som vill leva på bidrag, är en liten del av alla långtidsarbetslösa. Säg mig: Förtjänar dessa människor att trampas ner ytterligare i självaktning genom att man gör dem ännu fattigare, ännu längre ifrån ett normalt liv? Försvinner de fysiskt genom detta?  Hur mycket ni än önskar.. KNAPPAST!

De som däremot riskerar att försvinna fysiskt är alla de som inget hellre vill än att komma tillbaka till ett normalt liv men som klumpas ihop med socialt störda människor och vars bekymmer och frågeställningar totalt ignoreras eller förlöjligas, år efter år.. eller är detta en del av er lösning, att de hjälper sig själva att fysiskt försvinna?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0