Bara för att man KAN...


För inte alltför längesedan var det vanligt att folk höll sig med guldfiskar i små guldfiskskålar, där fick den stackars fisken simma runt, runt, kanske i åratal i mer eller mindre syrefattigt vatten och i en undermålig miljö… Varför gjorde människor så? Jo, därför att de kunde och för att det passade deras syfte (i det här fallet var fisken inte en fisk utan en dekoration).

De många guldfiskarnas olycka var att de i sin uthållighet inte hade förstånd att dö snabbare… istället trodde många guldfiskägare att fisken trivdes bra i sitt lilla syrefattiga fängelse eftersom den simmade runt så glatt och lät sig väl smaka på det som bjöds.
Människan kunde göra så och gjorde så. . Tills det gudskelov uppdagades att det inte var en djurvänlig miljö.

Människor gör saker mot varandra också, och helt uppenbart är huvudanledningen just detta att man KAN göra så och för att det passar vissa syften. Exemplen är många på vad man KAN göra och det som mest är uppmärksammat i dagarna är vad som görs i vinstbefrämjande syfte i äldrevården, just för att man KAN.

Ett annat, mindre känt fenomen på vad folk KAN göra är att slå två flugor i en smäll… eller snarare slå den ena flugan sönder och samman, samtidigt som man matar den andra med ett wienerbröd.
Nu talar jag om Fas 3 och ni får själva lista ut vilken fluga som är vem…

Alla vet att vi finns men få vill veta av oss … vi 50 plussare som tragglat länge i arbetsmarknadens ökenland, bollade mellan mer eller mindre fantastiska och fantasilösa åtgärder. Under tidigare socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar har vi varit föremål för detta. Många utav oss som nu befinner oss i alliansregeringens skapelse Fas3 har en gång i tiden börjat vårt arbetsliv med dåtidens beredskapsarbeten. Dessa var i många fall en direkt väg in till reguljärt lönearbete och under den halvårsperioden utgick en lön, som det i många fall klagades på men som var riktigt hög jämfört med den aktivitetsersättning som ges för liknande arbetsuppgifter inom Fas3 under Reinfeldts regering.  Beredskapsarbetena var A-kassegrundande och förutom tidsbegränsningen var det i princip ingen skillnad mot en vanlig anställning. Samma sak med plusjobben, de var visserligen en nedtrappning jämfört med beredskapsarbetena men gav fortfarande avsevärt bättre villkor än dagens Fas3 som ställer människor i ett direkt ekonomiskt och socialt utanförskap.

Alla vet om kritiken mot Fas 3, men få, väldigt få tar den till sig. Tvärtom så försöker man styra opinionen med riktade undersökningar likt den arbetsförmedlingen genomförde för en tid sedan, där man ställde en fråga utan helhetsperspektivet placering – arbetsuppgift - ersättningsnivåer. Här räknade man bort samtliga som var nöjda med placeringen och arbetsuppgifterna innan frågorna om ersättningen togs upp, endast de som redan var missnöjda med allt fick yttra sig vidare…
I vilka andra sammanhang gör man detta? Vem godtar överhuvudtaget en anställning på full tid med halv lön, utan semesterersättning och högre skatteskala än arbetskamraterna på samma arbetsplats? Svar: Endast den som är nödd och tvungen.

Åter till oss 50 plussare... Vi har kanske mellan 10-15 år kvar på öppna arbetsmarknaden, vad har vi kvar att hoppas på?
Somliga av oss har vid det här laget gått arbetslösa i åratal, fullt friska, intelligenta människor som ratas av en sjukt åldersfixerad arbetsmarknad kombinerad med andra faktorer som är mer eller mindre relevanta. Det som kvarstår och är sant efter all dissekering av orsak och verkan är ändå x antal människor som inte ser något ljus i tunneln.
Utbildningar?
Många av oss har redan relativt hög utbildning och med rätta frågar vi oss hur den ena eller den andra utbildningen kan hjälpa oss. Utbildning kan visst vara ett alternativ för somliga men knappast för alla.
Ändå verkar just detta vara enda halmstrået för oss ur denna hopplösa situation, måste det vara så?

Jag menar: Jag är ett livs levande exempel på ett stycke arbetskraft, en köttbit 51 år, ratad av reguljär arbetsmarknad men funnen mycket god och kunnig när jag inte kostar pengar.

Är det bara jag som tycker att detta visar på ett stort fel någonstans?
I ett land där uppenbarligen arbetslinjen gäller och arbetsuppgifter finns i mängd, där springer stressade löneanställda runt i panik och hinner inte med hälften av vad de skall göra på grund av att deras kollegor vid tidigare tillfällen sagts upp på grund av ”arbetsbrist”. Hur många far illa psykiskt och fysiskt av detta? Kanske så illa att de blir oförmögna att arbeta … uppsagda, utförsäkrade och till sist… Ja, just det..
Och där någonstans mitt i allt kaos… går vi i Fas3… och antingen får vi göra rent trams som att måla nymålade stolar och virka utan garn… eller alternativt göra riktiga arbetsuppgifter. Oavsett vilket så utgår endast aktivitetsersättning utan jobbskatteavdrag, semesterersättning eller ersättning som går att leva ett normalt liv på.
Samtidigt med detta så har vi 50 plussare att söka arbete över hela Sverige, vara beredda att riva upp hela familjen, boendet, sälja bort allt med förlust, riva upp allt socialt liv för kanske ett vikariat, eller ett jobb där du som sist anställd sparkas vid nästa dipp i konjunkturen. Hur många tror på detta som en bra lösning, och är det ett rimligt krav rent mänskligt?  Bör inte detta vid vår ålder ses som en frivillig möjlighet och inte ett oavvisligt krav. Var finns förnuftet och den personliga hänsynen?

Jag ställer frågan igen… Är det bara jag, ett gäng Fas3-kollegor och en handfull människor som ser ett stort fel i allt detta?

Lösningen finns där mitt framför ögonen på var och en som är villig att se den.
Vi har ett otal olika ogjorda arbetsuppgifter varhelst det finns människor som är överhopade av arbetsuppgifter och är tacksamma för hjälp… (Läs tacksamheten över gratisarbetarna)
Säg mig: är världen fix och färdig?… finns det inga planer, visioner mer?
Lämnas ingen plats efter de som går i pension?
Och vem tusan äter upp samhällets pengar? … om inte någon … varför ser jag då allt fler som konsumerar upp dem?
Och varför föds barn när även de blir 50 år en dag och till sist kanske även 100 och kräver vård?
Och varför anses inte vi mitt i livet och som inte har en fin social status, ha något att säga som är värt att ta till sig… bara sådär från själva livet?
Vem är rädd att höra sanningen?

Vem ser ett stort fel i detta?

Förlåt utsvävningen…

Sverige ger idag bort drygt 5000 kr varje månad till varje anordnare som kan förmås ta emot det stycke skämda kött som vår regering tydligen anser att en Fas3-person är.
En guldfisk i sin skål som förlorar färgen kanske spolas ned i toaletten, vi arbetslösa i största allmänhet och 50-plussare i synnerhet spolas ned i den bottenlösa avgrund som kallas Fas3 och en tillvaro där du som 50-åring har att se fram emot ett byte av anordnare efter varje tvåårsperiod.  En tillvaro i ständigt tilltagande ekonomisk misär och där du bara kan följa med i konjunktursvängningarna som åskådare. Som sist i kön hinner du inte ta plats på arbetslinjen igen innan dörren stängs på nytt. Detta är ju en krass verklighet för många av oss redan idag.

Varför inte använda dessa 5000 kr plus aktivitetsersättning till en lön åt alla dessa människor som man behandlar enligt ovanstående bara för att man KAN göra det?


Jag nämnde om fisken som inte var en fisk, utan en dekoration..
Här har vi människor som inte får vara människor utan är förbrukningsvaror och investeringar

Människor KAN vara djävliga både mot sin egen och andra arter, men säg mig… måste man göra saker man kan göra? Hur skulle det vara om man också tog till sig den tanke som återfinns i de flesta etiska läror och religioner… Den gyllene regeln?

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem

Jag tycker att vi bör tillämpa denna regel på alla våra medvarelser oavsett om de är djur eller människor.

Var och en som på allvar funderar över denna gyllene regel bör upptäcka att man helt enkelt INTE KAN göra vissa saker, rent mänskligt, moraliskt och etiskt.

För inte vill väl du att någon skall…
Välja pengarna före omtanken när vi talar om just DIN utsatthet som gammal, sjuk eller arbetslös utan att DU får ut något annat än isolering, förnedring, fattigdom och lidande?

Arbeta utan skälig lön… Vanvårdas… Glömmas bort… Gömmas… Ignoreras …

Allt detta är inte endast möjligt utan det utförs också, i stor och växande skala…
Bara för att man helt utan hämningar KAN.

Snälla… KAN vi inte behandla varandra med värdighet och respekt istället?



RSS 2.0