Mitt egentliga personliga brev...




Hej arbetsgivare, detta är mitt personliga ansökningsbrev, det du aldrig får se. Så här får man inte skriva, du vet lika väl som jag att livet är en teater där alla har sina givna roller, du har din och jag min. Du vet också att de flesta ansökningsbrev normalt inte är annat än manus, där sanningar varvas med påtvingade floskler.

Jag har under mina perioder av arbetslöshet varit föremål för diverse arbetsmarknadsåtgärder och av flåshurtiga kursledare och optimistkonsulter fått lära mig att man skall vara positiv och framhäva sig själv i sina personliga brev, men sådant går du inte på, det vet jag mycket väl, och varken du eller jag gillar den sortens spel för gallerierna, CV talar också sitt tydliga språk, luckor fyllda av arbetslöshet är och förblir just luckor. Jag gillar inte att behöva skildra mina gamla utbildningar och min bakgrund som något annat än vad den är, och du har förstås annat att göra än att sitta frågande inför något som i CV verkar mediokert men som framställs i mitt personliga brev som en doktorshatt. Vem gagnar detta?

Jag är 50 år nu och borde stå på ”höjden” av min karriär, gör jag det? Det beror på hur man ser det, om vi utgår ifrån marknadsmässiga principer så står jag kvar i den djupa dy där jag så länge varit stadigt förankrad, utan inkomst, havererad ekonomi och föråldrad kunskap. Men om vi ser det ur ett mänskligt perspektiv så har lärt mig massor av livet, och detta i egenskap av, som, så många skulle kalla det, en tärande, bidragsberoende person i utanförskap. Vad ser du, en för dig värdelös föredetting eller en person med unika och värdefulla egenskaper som bara jag kan dela med mig av.

Du söker kanske en person med specialkunskaper, en svetsare, lärare, ingenjör, IT-specialist osv.… Säg mig, vill du anställa mig, en person som en gång i tiden kunde kalla sig något, men nu har fel bakgrund och föråldrad utbildning?

Du söker kanske en spjutspets för din organisation, en framfusig gåpåare som vet hur man får sin vilja fram och kan manövrera ut konkurrenter, eller kanske sälja dina produkter. Säg mig, vill du anställa mig, en person som snarare är en sprucken sköld än en spjutspets… som tycker synd om sina konkurrenter och snarare vill hjälpa människor istället för att snärja dem? Det närmaste jag kommer en spjutspets är den kniv i magen som jag känner varje morgon när jag vaknar till detta liv, min dag av ångest över ekonomin, skam över att inte ha lyckats bättre och förnedring över att vara utlämnad åt åtgärder och människors förutfattade meningar.

Du söker kanske en person utan särskild utbildning till något enklare jobb på? Säg mig, vill du anställa mig eller… kanske du hellre anställer din svägerska med ond rygg, din son som behöver arbetslivserfarenhet eller din vän i idrottsföreningen som blivit arbetslös?

Men säg mig, det kan väl aldrig vara så att du söker en person som:

- Lärt sig att se livet ur helt andra perspektiv än karriär, status och inkomst, perspektiv som du bara kan se ifrån en plats där varken inkomst, status eller karriär existerar, nämligen utanförskapet.

- Lärt sig att bättre lyssna på andra människor, på deras historia och tankar. Sådant man lär sig bäst i utanförskap, där tid inte enbart betyder pengar och där tillvaron är prestigelös.

- Är lojal utöver det vanliga, ger du mig vänlighet, förtroende och en skälig inkomst är chansen stor att jag stannar så länge du vill. Aldrig, aldrig vill jag återvända till arbetslösheten.

- Insett en viktig regel vi har att lära oss som människor: Det du vill att andra skall göra för dig skall du göra för dem. Om vi alla följde den skulle ingen behöva gå åratal i utanförskap, men det är också en regel som ingen människa följer till fullo, bara mer eller mindre.

Söker du den personen?

Om inte, skriv gärna ett svar där du beklagar att du inte har någon möjlighet att anställa mig och där du tackar för visat intresse… Jo, det gör mig faktiskt en aning gladare än om du bara raderar min ansökan, det är ändå som ett erkännande att jag faktiskt existerar.

Och du... Jag går snart in i utvecklingsgarantins sista Fas, Fas3… Kanske det gör mig attraktiv? För att stå ut med mig i högst två år så får du då 5000 kr/månad i statligt bidrag. Det är ditt val, för dig och mig har själva sysselsättningen ingen betydelse, den är heller inget annat än en teater, varför skulle den annars vara oavlönad?


Tack för visat intresse.

Kommentarer
Postat av: Micke

Så jävla sant :(



2011-01-09 @ 17:22:57
URL: http://guldkryckan.blogspot.com
Postat av: Lillan

Helt underbart skrivet! Det kändes i hjärtat, trots att jag själv med nöd och näppe undslapp Fas 3.

Min senaste arbetsansökan var jag otroligt ärlig i, kanske inte på det sättet som du är här, utan mer att jag klev i från alla "mallar och exempel" som man fått inpräntat under åren om hur man skriver ett personligt brev/CV. Detta skrev jag också i min ansökan, att jag tänkte skriva rakt ur hjärtat för att jag ville att de skulle kunna läsa sig till vem jag var. Nu hade jag den utbildning som behövdes och jag fick också jobbet och där kommer jag att stanna... För precis som du så längtar jag inte till någon arbetslöshet!

2011-01-09 @ 17:27:37
URL: http://www.kastrullhaxan.bloggplatsen.se
Postat av: My

Jag har gått och tänkt på att skriva någonting liknande- på riktigt! Det är så tröstlöst försöka skriva ansökningar efter de mallar du talar om. Kanske är det bäst att skriva som det är, i Lillians fall fungerade det ju! Så många ansöknngar som man skrivit efter af:s och coachernas rådl och inte har det gett något resultat, så vad har man att förlora? Nästa ansökan blir en ärlig sådan.....så skönt att slippa må dåligt av att man inte precis ljuger men förskönar verkligheten.

2011-01-09 @ 17:45:09
Postat av: Gunnell

Så himla bra skrivet!! Mitt i prick.

2011-01-09 @ 17:46:04
URL: http://blog.st.nu/gunnells/
Postat av: Ewa Green

DIG HADE JAG ANSTÄLLT DIREKT!! ;)

2011-01-10 @ 00:02:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0