Var finns välgörenhetsarbetarnas välgörare?



Inget ger mig idag så märkliga och tudelade känslor som de snabbt växande välgörenhetsföretagen.


Vad finns bakom visionerna?
Jag tänker att det åtminstone från början, hos de flesta utav dem lär finnas en idé och vision om en bättre värld, men säg mig, bakom visionerna vad finns där?
Vad är det som händer där i välgörarens tankevärld egentligen och hur får de egentligen ihop sina multipla och motsägelsefulla tankar så att de får den där varma fina känslan av att ha gjort något genuint gott?

För vad är det vi ser? Jag ser i alla fall en soppa utav utnyttjande mixat med välgörenhet… och vad är det alla inte ser men förstår finns? Jo, själva idébanken, en eller flera personer som gör en stor vinst på detta.
I den mån dessa personer visar sig utåt så är det enbart i rollen som välgörare, antingen för världens fattiga, eventuellt också  som socialt ansvarstagande sysselsättningsanordnare för personer som är långt ifrån arbetsmarknaden.

Egentligen så är detta otroligt smart och svårt att komma åt. Välgörenhet… det är och skall vara något gott. Tittar man sen lite närmare på arbetet så ser man att den ursprungliga godheten i form av trotjänarna, de frivilliga krafterna och, eldsjälarna som från början var aktiva i de ursprungliga  organisationerna, nu börjar bli lite till åren.. alltfler av dem försvinner med ålderns rätt från arbetet och det är verkligen inte lätt att värva andra frivilliga idag, det vet jag och varje aktiv föreningsmänniska.


Brist på frivilliga är ett stort bekymmer för varje organisation som bygger på ideell verksamhet, men för dessa välgörenhetsföretag stundar istället verkligt ljusa tider …ja, förhoppningsvis även för de fattiga, de som skall vara själva målet för verksamheten.. men mest för affärsmännen bakom organisationerna. De nya välgörenhetsföretagen växer nu upp som svampar ur jorden, varför? Är det verkligen behovet av att hjälpa eller någon annan drivkraft som är större?

De nya arbetarna

Du har kanske sett dom, de nya arbetarna i välgörenhetsföretagens butiker, många utav dem är ganska unga, andra är i medelåldern. Några utav dem är väldigt nöjda med att vara där och arbeta. Där finns  exempelvis hon som har en välavlönad make och som vill ha en trevlig syssla. Där finns han som har levt ett så tufft liv att han ser denna placering som något väldigt positivt. För honom är det nästan som på riktigt.


Men det finns också fler, där finns hon, den ensamma familjeförsörjaren som inte vet hur hon skall kunna betala räkningarna och ha råd med kläder till barnen. Där finns han som bara kan titta på medan bit för bit av familjens ekonomi och  materiella egendom fullständigt rasar sönder. Ändå får  de med välgörenhetsarbetet som extra pekpinne lära sig att de egentligen har det väldigt bra och enbart skall glädja sig, vara tacksamma för förmånen att hjälpa de som har det så mycket sämre. Lön? Du fräcke, det tar ju resurser från världens fattiga, har du mage att begära lön också?
Denna är de fattigas armé i dubbel bemärkelse , Fas treor, samtliga som grupp nedklassade, i än högre grad än de produkter de är satta att ta hand om.
Om du  till äventyrs inte vet vad en fas-trea är så är det en långtidsarbetslös person som är sysselsatt i jobb och utvecklingsgarantins sista steg, den maximala ersättning som där utgår för full tids arbete är 680 kr/dag eller ungefär 9000 kr netto per månad. Det finns de som tjänar betydligt mindre.


En pittoresk vas eller något att sitta på
Låt oss se på den andra gruppen, kunderna . Somliga är bara ute för att förströ sig, fika billigt och hitta någon pitoresk vas att sätta på spiselkransen.. Men sen finns de andra,  fattigpensionärer, arbetslösa, sjuka.. de som helt enkelt inte har råd att köpa sina möbler och kläder annat än på just välgörenhetsbutiken.


Med andra ord: De som arbetar i butikerna och väldigt många kunder har inget val.  De med jobbskatteavdraget däremot ser bara det trevliga, välgörenheten, omtanken att ta emot arbetslösa, fikastunden och de roliga grejorna som de fyndar.

Fas3 en affärsidé
Är det undra på att man känner sig schizofren inför detta? För tar du bort välgörenhetsaffärerna så tar du även bort hjälpinsatser för de fattiga…o ch du tar bort möjligheten för någon att köpa billiga kläder.
Men är det verkligen rätt att allt detta skall hållas igång med och vara beroende av att det finns arbetslösa människor i Sverige som arbetar gratis i åratal och som inte har något alternativ?
Jag tycker inte det, särskilt inte när jag förstår att somliga aktörer även har detta som en affärsidé. För varje arbetslös fas3-arbetare betalas nämligen ut 5000 kr/månad. Jag hoppas givetvis att dessa pengar går direkt till hjälpverksa mhet åt såväl arbetande som övriga fattiga, men misstänker att det är en naiv förhoppning.. Nej, jag vet inte vad jag skall tro på längre…


Tänk så ironiskt, de begagnade kläder som kommer till butikerna går till återanvändning och får en ny chans. Vad får gratisarbetarna som jobbar där, hur många utav dessa får chansen till ett liv med normal inkomst, semester och hopp om framtiden?


Värt priset?

Okej, jag tycker också att dessa välgörenhetsföretag har en bra och viktig funktion, förutom själva hjälpen till behövande, så är tanken också god att återvinna det som annars skulle kastas. Många människor  träffas,handlar billigt ,  fikar och har det trevligt i butikerna, men säg mig, skall det vara på bekostnad av att någon medarbetare går hem och gråter över obetalda räkningar?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0