Vad marknaden tvättat bort



Jag har hört pensionerade arbetare berätta minnen från det gamla bruket... Om  förhållanden som  ingen skulle acceptera idag, men även om kamrater där som du knappast kan träffa på en arbetsplats idag... såvida du inte jobbar på ett dagcenter. De fanns där på bruket och utförde det arbete de klarade av, de avlönades precis som alla andra, kanske lönen var lägre det vet jag inget om men självklart hade de sin plats på bruket.  

Man behöver faktiskt inte gå särskilt långt tillbaka i tiden, det finns idag lindrigt förståndshandikappade personer i 55-60 årsåldern på dagcenter och LSS-program idag som hade löneanställningar på 70-80 talet.

Betänk att de  gamla arbetsgivare som vi idag föraktfullt pratar om som  översittare och slavdrivare som man var tvungen att lyfta på hatten för.. Ja, de såg det som självklart med ett personligt samhällsansvar,  att upplåta en plats för dessa personer, något annat vore en skam.

Idag finns minsann inga översittare och slavdrivare, det vi ser är en glorifierad grupp av framgångsrika entreprenörer och innovatörer. Samhällsansvar står de över och skam känner de ej, den har marknaden tvättat bort...

Nej, jag har inget emot emot företagare och jag inser att de är oerhört viktiga för Sveriges ekonomi.  
Problemet är när det växer fram aktörer som rider på marknadens immunitet för kraven  från allt som lever och andas till förmån för egenintresse och kortsiktiga vinster. Marknaden  har, tar och får all rätt medan  människorna vackert får finna sig i att spela andra och tredje fiolen allt beroende på förmåga att producera, den lägst stående, minst produktiva gruppen människor sopas under mattan. Frågan är berättigad: Skall marknaden styra människan eller skall människan styra marknaden?
Uttrycket de närande och de tärande är något mer än en politisk floskel, den har stigit fram och blivit en gyllene regel idag.

Hur konstigt har inte samhället blivit? Idag ratas inte bara människor med låg arbetskapacitet utan även, i allt högre utsträckning,  fullt begåvade och friska människor och alla hamnar de till slut i en slags modern motsvarighet till dagcentren, en inrättning vid namn fas3.

Likheterna är slående, särskilt vid jämförelser med s.k. pysselsättningsplatser  med ett fåtal löneanställda arbetsledare, handledare samt sysselsättningar att utföra  som inte anses behöva avlönas... och ... Någon given väg ut finnes ej.

Hur konstig är inte fas 3?

I Fas 3 ser du åter exempel på glorifierade entreprenörer i jobbfabriker eller genom behjärtansvärd verksamhet kamouflerade hjälporganisationer, där fas 3 arbetarnas situation negligeras med hänvisning til de ännu fattigare som de genom sitt arbete hjälper. Här behöver de inte ens vara samhällsnyttiga, de kan istället ha som affärsidé att  göra bussiness av människor som trängts ut ifrån arbetsmarknaden. De till och med parasiterar på skattebetalarnas pengar genom  225 kr dag i anordnarstöd för varje människa som de "förbarmar sig över" och tar emot. De fattiga i Sverige hjälper världens ännu fattigare medan andra oantastligt  tittar på och tjänar pengar på det. Allt detta är välsignat av landets högsta ledning genom statsminister Reinfeldt. Skammen har marknaden tvättat bort.

Hur konstig är inte fas 3?

Det sägs att fas 3 är vägen till ett arbete för de som står längst ifrån arbetsmarknaden och anses oanställningsbara.
Hur kan vägen till arbete gå  genom att utföra pysslor som inte finns att jämföra med på arbetsmarknaden?
Eller ännu märkligare: Hur kan ett av arbetslöshet sargat självförtroende stärkas genom att du förvägras utöva ditt egentliga yrke, förvägras kompetenshöjning, förvägras en lön, förvägras semester, förvägras... osv..
Hur stärks du av att konsekvent ställas åt sidan jämfört med din närmaste omgivning?

Varför har utvecklingen till och med gått bakåt när det gäller att respektera människor,  och allas unika egenskaper på gott och ont?

Minns detta, historien är sann och bara ett exempel i raden av :
På sjuttiotalet fanns en ung man på sin arbetsplats tillsammans med andra på i stort sett samma villkor, han tog körkort och hade bil. Idag ser jag honom med dåliga tänder, låg pension och en flitpeng utföra oavlönade sysslor genom LSS. Han minns en annan tid.  Någonstans känns det fel.

En annan minnesbild:  En kvinna på sin arbetsplats.  Livsglädje, förhoppningar och framtidstro.  Nu går hon arbetslös på tredje året. Hon har ej råd att gå till tandläkaren, ej råd att köpa en födelsedagspresent åt sitt barn eller köpa nya skor. Idag ser vi henne utföra sysslor i Fas 3, skorna får hon köpa på Röda korset, en farfar står för födelsedagspresenterna. Någonstans känns det fel.

Och skammen har den välsignade marknaden tvättat bort.


450 dagar


450 dagar säger ni, 450 dagar som vi haft på oss att skaffa ett arbete. Självklart så måste vi vara lata, ambitionslösa, ovilliga och passiviserade för att nu ha hamnat i fas 3.  Inte nog med detta, nu har vi mage att dessutom gnälla när vi hamnat där i fas 3... detta fas 3 som  sällan leder någon vart men som ni ändå ser som en skälig motprestation, kanske rent av som ett rättmätigt straff för de lata.

450 dagar säger ni... 450 sköna, kravlösa och lata dagar är vad ni ser.. 450 dagar som ni däremot, har fått arbeta, slita och försörja oss latmaskar, 450 dagar som vi borde sökt och skaffat oss arbete på. Hur kan vi låta detta vara möjligt?

 

En tanke...
Kan det istället vara så att det snarare är 450 dagar av missräkningar, oro, frustration, grubbel, apati, ilska och sorg istället för avkoppling. Vad tror ni?

Ja, 450 dagar är en lång tid och ni kan därför helt enkelt inte ta till er att någon som  vill ha ett arbete kan misslyckas med sin mission under så lång tid.
Jag förstår er undran mycket väl, men tror ni verkligen att gemene man önskar sig  en enda av dessa 450 dagar utan fotfäste i tillvaron?

 

Och hur är det möjligt, säger ni?
Jag önskar att jag hade ett godtagbart svar, men det jag kan säga är att tiden inte bara läker sår, den kan också skapa sår.

Ni förstår inte... Ni kanske sökte ett enda,  10, 100 eller kanske rentav 1000 jobb innan ni fick anställning.. Kanske ni aldrig ens har varit arbetslösa, kanske ni också kämpat men gått "ograverade" genom denna process, eller lite lätt frustrerade efter att ha sökt 200 jobb, men ändå "oskadda" och i rättan tid... , vad vet jag, men säg mig,  hur länge tror ni en människa orkar fortsätta sträva oförtrutet och med obrutet mod utan att ens se skymten av ett ljus? Kan ni, eller vill ni ens förstå?

Hur många frågor har ni behövt ställa er själva om hur attraktiva och efterfrågade ni är?
Jag törs säga att vi är många långtidsarbetslösa som ställer oss den frågan varje dag. Hur tror ni det känns?

 

Vi hör ej nödvändigtvis till de s.k. svagbegåvade, ej heller till de obekväma, de asociala eller drogmissbrukarna, de allra flesta långt därifrån. Kanske har vi fel eller inaktuell utbildning, kanske har vi åldern emot oss, skälen kan vara lika många som det finns arbetslösa människor. Innan fas 3 så har vi i 450 dagar rannsakat och dissekerat vår förmåga ofta  i total ensamhet utan att hitta något svar. Det enda vi förstår är att vi  anses fel i marknadens ögon.

 

Ni säger att vi skall ta ansvar för vår egen situation.
Ja tack, säger jag, men vi har också ansvar för våra familjer och vår ekonomi. Tro mig, de allra flesta av oss kämpar varje dag för att få det att gå runt såväl mänskligt som ekonomiskt.

Finns det överhuvudtaget någon gräns för när det anses ursäktligt att tappa modet och hoppet eller att i vanmakt, ilska och sorg kasta in handduken?
Aldrig, säger ni.

 

Är det någon idé att vi säger något, ni vill ändå inte förstå.
Ni förstår inte hur starka själar vi är som stått upp hela vägen fram till starten av fas3 utan att knäckas och ni förstår ännu mindre hur starka vi skulle ha varit om vi sluppit dessa 450 dagar i arbetslöshet på vägen dit.
Vad håller ni på med?
Ni häcklar och förnedrar. Vem ger er rätt? Vilka tror ni att ni är?

Efter 450 dagar väntar Fas3, slutstationen och avstjälpningsplatsen.
En plats där det sägs att vi skall hitta kontakter, få en social gemenskap och kunna ta en kopp kaffe för första gången på tre till 10 år.
Vad är detta för något?
Jo, åter en insinuation om vår sociala oförmåga, vår bristande disciplin och vår slöhet.
Ett slags dagcenter för människor vars enda självskrivna  gemensamma nämnare är långtidsarbetslöshet.

 

Hur ser istället verkligheten ut? Jo, många av oss är aktiva i föreningslivet och går upp före klockan sex varje morgon och de allra flesta är också utan behov av social träning.
Vi behöver i första hand ett arbete med lön, men redan idag vill vi behandlas med värdighet och respekt.

 

Vill ni verkligen byta till er våra 450 dagar och vår plats i fas 3, så varsågod!

 

Det är inte vi som stänger dörren.



Skillnader mellan Fas3 och beredskapsarbete/plusjobb





Fas 3 är ett otyg.
Finns det något bättre då?
Vad skall NI ha istället då? (Lägg märke till ordet NI, det drabbar aldrig dem)
När vi då svarar att vi naturligtvis i första hand vill ha ett vanligt avlönat arbete men att vi innan vi finner ett sådant vill kunna leva drägligt, och framhåller de gamla beredskapsjobben och plusjobben, ja då får vi genast höra att de är ungefär detsamma som Fas3. Det stämmer absolut inte.

Jag trodde att det skulle vara lätt att googla och söka sig fram till de villkor som gällde för plusjobb och beredskapsarbete när de var aktuella, för att genom en tydlig tabell, en gång för alla visa den i mitt tycke enorma skillnad de utgjorde jämfört med Fas3.. men det visade sig vara nästan omöjligt.
Här är ändå ett försök: Rätta mig gärna :)

Lön/ersättning

Beredskapsarbete/Plusjobb
Lönesättningen är fri dvs det                    
är upp till arbetsgivaren,                     
den anställde och eventuellt facket.    
Lönerna var lägre än marknadslönerna men ändå
avsevärt högre än dagens aktivitetsersättning
i Fas3.

Fas3
Ingen lön, endast ersättning från
försäkringskassan under förutsättning att man uppfyller gällande arbetsvillkor,
då lägst 223 kr-högst 680 kr dag/brutto.
För de som inte uppfyller villkoren för ersättning gäller försörjningsstöd.

Skillnad:
Minst 2000 kr netto/månad till Beredskapsarbete/Plusjobbens fördel.
I dagsläget skulle också Beredskapsarbetaren/Plusjobbaren också få jobbskatteavdrag, något som inte den Fas3-anställde får ta del utav oavsett syssla/pyssla.

Semester

Beredskapsarbete/Plusjobb

Gav semester och semesterersättning

Fas3
I överenskommelse med anordnare kan en slags semester eller rättare sagt "frigång" beviljas i högst 20 dagar, då skall den fas3-anställde även stå till arbetsförmedlingens förfogande.

Skillnad:
I Fas3 har du ingen semesterersättning och ingen total frihet. Kanske du inte heller behöver den eftersom du knappast har råd att semestra någonstans med Fas3-ersättning.

Sysslor


Beredskapsarbeten

Kunde i princip vara på marknaden redan förekommande arbeten. Pågick tills ny period för A-kassa intjänats (6 mån).

Plusjobben
Arbeten som ej ansågs konkurrera med befintliga jobb.  Högst 2 år per anordnare.

Fas3
Samhällsnyttiga sysslor. I praktiken har det visat sig vara allt från ingenting till regelrätt arbete. Regelverket säger att de sysslor som utförs ej får konkurrera med befintliga arbeten. Högst 2 år per anordnare.

Skillnad:
Beredskapsarbetena gav mest konkurrenskraft, men har nackdelen att de kan missbrukas av arbetsgivare som enkelt kan byta ut arbetskraft efter hand. Lägre lön än ordinarie anställda.
Plusjobben gav sällan bra meriter men var ändå närmare arbetsmarknaden än Fas3.
Fas3 enligt regelboken ger ingen merit överhuvudtaget som är gångbar på arbetsmarknaden.


Övrigt


För Beredskapsjobb/Plusjobb gällde för arbetsmarknaden gällande regler och avtal med undantag för LAS och att plusjobben ej var A-kassegrundande.

I Fas3 gäller försäkringskassans regler, arbetstid mellan 8-17 om ej  särskild överensstämmelse skett.  Fyra timmars arbetssökande per vecka skall beviljas.  
Fas 3 är ej avtalspensionsgrundande.
Fas 3 är ej A-kassegrundande.
Fas3 är också unik genom att den ger anordnaren 225 kr/dag (runt 5000 kr/månad) för varje Fas 3 person den tar emot. Detta har visat sig ge upphov till mindre seriösa anordnare som ser detta som en möjlighet att livnära sig genom andra människors arbetslöshet.


I min värld är det solklart att Fas 3 är mycket sämre än de gamla åtgärdsprogrammen. Är vi hänvisade till åtgärder, låt då tiden där vara så kort och värdig som möjligt, med en ersättningsnivå som är möjlig att leva drägligt på.

Cylinderhatten 1


Ge upp Fas 3!


Du kan vara arbetsmarknadsminister, entreprenör, kommunalråd, proffstyckare, journalist, vem som helst. Det spelar ingen roll, det du sysslar med, att fortsätta försvara Fas3 är fullständigt meningslöst, galet och dödsdömt, varför gör du det?

Inse att slaget är förlorat, er sak är dömd.
Sorgliga är de figurer som trots övermäktig opinion går emot folkviljan, blundar och framhärdar i en dödsdömd sak för sin prestige eller kortsiktiga vinnings skull.

Världshistorien kan presentera en uppsjö av dessa förstockade  människor som mycket väl hade kunnat stanna upp och gjort ett bättre val för sig själv och andra, men istället valde att framhärda, med känt resultat.  Ingen nämnd, ingen glömd, men där finns såväl diktatorer, kejsare och krigsherrar med flera. Vad lämnar de för namn efter sig?

Fas 3 är knappast världshistoria men ett mycket sorgligt kapitel i Svensk historia.  Ett praktexempel på nonchalans mot människor, ogenomtänkthet, girighet, till och med ren och skär dumhet. En dumhet som till och med är större än egoismen eftersom ingen alls kan ses som vinnare i slutänden.  Vill du verkligen vara med och skriva ditt eget skammens kapitel där?

Varje dag växer opinionen mot detta Fas3 allt starkare, vi räknas säkert i hundratusentals människor som är emot detta idag.  Många av oss har inget att förlora, vi vägrar att låta oss trampas på mer. Vi är ursinniga, fyllda av åratals förtryck, hån och förlöjligande, tror du att vi  mangrant ger upp? För varje av oss som trampas ner reser sig två av oss upp, ännu argare. Idag är vi 25 000 som är inskrivna i Fas3 inom kort är vi det dubbla. Du kan fortsätta välja att slå dövörat till, låtsas missförstå, ignorera och förlöjliga oss och våra argument. Varför?

Vill du vara den som vaknade upp och tog reson, eller vill du följa ditt vrak till botten?
Jag tycker valet är enkelt, vad tycker du?

Nu är det fan nog..


Café Fas 3



Jag såg på Rapport i går 14 mars 2011 om Fas3. En avdelningschef på Arbetsförmedlingen menade att det viktigaste är att man som Fas3 får komma ut i en social gemenskap och fika...

I så fall, varför inte ge oss ett presentkort på valfritt fik istället?

Inte ett ord om vår ekonomiska situation eller om det faktum är att en försvinnande liten del av fas 3 anställda går vidare till vanliga lönearbeten.

Domptören och gojan


Klassmorfar 2019



En framtidsvision som jag inte vill se och absolut inte vill bli en del av.

Klassmorfar 2019
Han sitter vid ett bord i skolans cafeteria, en medelålders man i trasiga, lappade kläder, en så kallad fas trea, eller långtidsarbetslös i jobb och utvecklingsgarantin. Här har han blivit placerad, eller rättare sagt råkat hamna efter att ha blivit föreslagen placeringen av arbetsförmedlingen. Detta eller sortera lump åt en second hand-butik fanns att välja på, han gav platsen som klassmorfar en chans.  
Han känner sig trött. Nu tänker han försöka att få byta till lumpsorteringen istället, det passar betydligt bättre till mitt ”nya jag” konstaterar han medan han noterar ett nytt förslitningshål på armbågen. Han drar upp tröjan en bit så att hålet neutraliseras. Detta är fjärde gången på snart åtta år som fas trea han placeras ut, han börjar bli van nu. Han skrattar till lite när han tänker på ordet ” jobb och utvecklingsgarantin”. Avvecklingsgarantin borde det heta tänker han.

Några högstadiepojkar passerar, de tittar roat på honom och en av dem ropar – Tja, morfar hur är det idag då? – Faaan va sugigt jobb, kompletteras denna fråga med. Skrattande och obekymrade om den verklighet de snart skall konfronteras med försvinner de bort i korridoren.

Hur många gånger hade han inte hört detta? Jo, han håller med dem, inte för att han på något vis tycker att det är fel på att vara klassmorfar.. men..


Han är inne på andra terminen i skolan, egentligen skulle detta ha varit ett bra och meningsfullt arbete.. om förutsättningarna var annorlunda.

Att sitta här i trasiga och lappade kläder, som ett slags kvitto på sin sociala status … det känns…
Ett par omgångar hela och rena kläder  finns i garderoben, till finare tillfällen. En kostym inköpt från Röda korset för ett par hundringar,  det sved i plånboken…två hundra kronor.. det var hans ”roa sig” pengar det. Inget extra den här månaden heller.  Sen ytterligare ett par hela byxor och en skjorta.. Men ibland måste man prioritera annat, räkningar och mat, inga mer ”nya” kläder på ett tag.

Han öppnar inte gärna munnen längre, han är inte dum…förstår mycket väl hur det ser ut numer …
Skäms.
Tandläkare är ett minne från en annan tid..Minnesbilder från förr kommer för honom, semesterresor,  bröllop i fin kostym.. en tid när han kunde gå rak i ryggen och möta blicken från vem som helst.
Nu…
En klassmorfar som inte vill öppna munnen är han.. En klassmorfar som skall framstå som ett föredöme, visa att alla är lika mycket värda.. och ändå känna sig så här… ovärdig.
En morfar som inte ens kan köpa en leksak åt sina egna barnbarn, det är jag, tänkte han.

Ungdomarna är fina, mycket bättre än de flesta andra i den förståndiga vuxenvärlden han möter utanför arbetet.  Några grova skämt får han ta..
Somligt känns värre, några fjortistjejer har bestämt sig för att han är ett  äckligt peddo som sökt sig till skolan för att få tafsa..
Han som knappt törs möta deras blick eller öppna munnen. Det känns hårt när han hör deras viskningar. De tror att han är mycket äldre än han verkligen är, en döv gubbe med dåliga tänder som inget hör.. Men han hör.. och tårarna bränner under ögonlocken.
Han diskuterade sitt tandproblem med en lärare en gång. Denne kunde inte förstå hans problem att finansiera tandläkarbesöken, tyckte att han kunde prioritera tänderna framför något annat. Vad då? Frågade han. Läraren föreslog honom att prioritera bort semesterresor, restaurangbesök, bilbyten mm. Sedan gick han till sitt klassrum och undervisade eleverna om samhället och hur det fungerar.

Hur är en bra klassmorfar tänker han. Trygg bör han naturligtvis vara .. optimistisk.. väcka positiva känslor hos eleverna.. Är de förtjänta av en klassmorfar som endast är fysiskt närvarande?
Ändå… de flesta tycker ändå om honom, han är inte den som ”sätter sig på någon”. Hur skulle han överhuvudtaget  kunna göra det från sin position?

Vad ser de? En trasig undfallande figur som försöker skämta bort sig själv, sina trasiga tänder och lumpiga klädsel. Kanske finns det några som behöver honom också. Som den ensamma flyktingpojken som brukar sitta tyst bredvid honom och visa ett tummat kort på sin tandlösa mormor..  och den magra, bleka flickan som plötsligt lättade sitt hjärta för honom och pratade som ett vattenfall om allt i sitt liv och som efteråt skämdes och gick omvägar förbi honom… för att sen komma åter nästa vecka … och nästa… Han kommer att sakna dem.

För nu orkar han inte längre.. I morgon skall han begära förflyttning till lumpsorteringen. Det är ändå där jag hör hemma tänker han. Det är nog där jag slutar.


Fas3 och fundamentalisterna


När du öppnade dina ögon i morse var det inte till din barndoms folkhems Sverige. Idag blir vi alltfler som inte ens vaknar upp till ett hem överhuvudtaget .

En gång i tiden kunde du också vakna upp på morgonen, känna dig sjuk och även vara sjuk… men så var det visst någon som vaknade upp på morgonen till OS-sändningarna på TV och gjorde teater av begreppet sjukdom. Nu finns det ingen sjukdom längre har man bestämt.

En gång i tiden kunde du bli uppsagd ifrån ditt arbete utan att ditt liv tvunget vändes upp och ner som på beställning.
Du sökte jobb och fanns där inget jobb så behövde du varken coach eller slavkontrakt, du fick istället ett nästan vanligt jobb med nästan vanlig lön och betraktades  faktiskt otroligt nog som en vanlig fungerande människa.  Det kallades beredskapsarbete och ledde ofta till riktig anställning… Men så var det någon som inte ville arbeta utan hankade sig fram mellan sin höga A-kassa på 90% och beredskapsarbeten i evighet.Så nu finns det bara arbetande arbetare och lata arbetslösa  har man bestämt.

Två  praktiska  modeller och schabloner för olönsamma, sköra och lata människor har man nu  skapat utefter denna nya människosyn. Dessa modeller är det meningen att vi skall ta lärdom av, se ner på.. och spotta på, många gör det också, vi är lydiga i Sverige.
Varför gör du det?  De styrande älskar dessa människoschabloner  och använder dem flitigt som verktyg för sin politik och sin införda devis:
”Det är arbetslinjen som gäller”. Dessa fem små ord är lika heliga och oantastliga som vilken sura som helst ur Koranen eller budord ur Bibeln. Ve den som ifrågasätter denna devis funktionalitet i vardagen och hur den fungerar tillsammans med olika högst påtagliga variabler som, tillgång till arbete, utbildning, ålder, hälsa… och så vidare.

”Marknad råder, tyst det är i husen..tyst i husen”… Så skulle man kunna säga, för att anspela på en kär gammal julvisa. Och tyst är det i husen hos folk som låtit sig köpas av marknaden, kanske du hör till de som låtit dig väl smaka av de mutor, läs jobbskatteavdrag, som sägs vara en ”morot och incitament för arbete”, men som väl i själva verket är en muta och verktyg för att sära medelklassen från samhällstegens lägre pinnar.  Den djupare meningen i fundamentalistegoismen är naturligtvis att hålla tukt och fason på befolkningen på de trasiga nedre pinnarna på samhällsstegen. De skall veta sin plats, vara tacksamma, lyhörda och villiga att rycka in när som helst, var som helst och till vilket pris som helst.  Ett jobb med månadslönen 16000 kr/brutto är idag hårdvaluta, för tio år sedan var det ett skämt.

Så är också tanken med den Jobb och Utvecklingsgarantin som införts för långtidsarbetslösa. Hur många frågor har inte framförts som skälig kritik mot det tre faserna 1,2 och 3, och hur många svar har getts på frågorna?
…Just det, inga alls. När du ber en byråkrat eller bokstavstroende människa om en förklaring om olika förhållanden så ger det sällan någon ”aha” upplevelse, icke heller när du ställer relevanta frågor om fas3 till regeringen. Nu är det tvärtom så illa att denna regering snarast verkar ha kombinerat byråkratisk stelhet med styvnackad fundamentalism. Det är arbetslinjen som gäller för så är det sagt och skrivet, amen.

Konstigt? Egentligen inte. Utan denna fundamentalism och ovilja att ens tala om sitt skötebarn JUG i allmänhet och Fas3 i synnerhet så… faller faktiskt hela JUG-bygget samman som det korthus det faktiskt är.
För vad händer om de tvingas svara på frågorna? Låt oss ta några exempel:

1. Ni säger att vi som befinner oss i Fas3 till stor del är sköra människor som befinner oss långt ifrån arbetsmarknade. Jag protesterar emot detta, men om vi leker med tanken att det är så.. hur försvarar detta  att ni då låter de människor ni kallar sköra förvaras i en miljö där de skall pyssla i kanske två år eller mer, med oskäligt låg ersättning och utan riktig semester? Bygger man upp en skör människas självkänsla på detta sätt?
Detta har ni inte ens försökt svara på.

2. Ni tar upp exempel på människor som trivs bra i Fas3 och kanske rent av har gått vidare till riktiga lönearbeten.  Sanningen är ju den att även Moammar Khadaffi kan hitta en hel del lyckliga och nöjda Libyer, eller hur? Var finns eftertanken och ödmjukheten i att faktiskt lyssna och ta till sig den kritik och den förtvivlan som alla andra långtidsarbetslösa känner? Var finns en enda rad om det faktum att endast en bråkdel av alla deltagare i fas3 går vidare till riktigt och avlönat arbete, med jobbskatteavdrag, den drivkraft som är så viktig för de lönsamma människorna men tydligen så betydelselös för människorna i fas3?
Har ni lyssnat ens en sekund på kritiken?

3. Ni säger att ingen har föreslagit något bättre än Fas3. Det påståendet är provokativt och visar på bristande lyhördhet. Hur många gånger har vi inte sagt att de gamla beredskapsjobben och plusjobben var åtskilligt bättre och hur många gånger har vi inte mötts av tystnad? De mest lyhörda av er, de som ändå uppfattat att vi nämner detta, påstår att skillnaden inte är stor.  Detta är helt felaktigt eftersom såväl beredskapsarbeten som plusjobb gav en betydligt bättre ersättning än vad Fas3 någonsin ger (högst 680 kr/dag, brutto), beredskapsarbetena gav även ny A-kasseperiod och övergick ofta i riktig anställning. Plusjobben gav dig även semester utan tvång att under tiden stå till arbetsmarknadens förfogan. Varför kan inte en Fas3-arbetare få semester i lugn och ro efter ett års pysslande?

4. Ni svarar ej heller på de frågor som ni får om de inlåsningseffekter som Fas3 innebär. På frågan om varför alla vägar till arbetsmarknadsutbildning är stängda för deltagare i Fas3 har ni som enda svar framfört att den möjligheten gavs i Fas1 och Fas2.  Har ni kontrollerat om detta stämmer med verkligheten? Jag kan säga er att den möjligheten har varit väldigt begränsad för många av de som får denna synpunkt serverad. I övrigt så ifrågasätter jag vari fördelen ligger att ta bort möjligheten till utbildning i Fas3. Är inte utbildning en investering som är tänkt att leda till arbete, alltså arbetslinjen?
Ni har också krånglat till möjligheten att arbeta deltid redan från allra första början av arbetslösheten. I övrigt så har ni lagt ner ett stort arbete på att försvåra möjligheten att jobba deltid och uppbära ersättning.  Varför?

5. Anordnaren av Fas3 platser får 5000 kr/månad för att ta emot problemet människa. Varför?
Svaret sägs vara att ingen annars skulle ta emot de arbetslösa. Vi sägs med andra ord göra betydligt större skada än nytta på våra arbets… förlåt.. pysselplatser. Ändå finns aktörer, livligt påhejade av exempelvis vår statsminister, som bygger upp hela sin verksamhet på Fas3-jobbare. Dessa skulle helt enkelt gå under utan tillgången till långtidsarbetslösa. Är det ingen av er som mår illa utav detta? Märkligt i så fall. Vad tror ni detta faktum betyder för självförtroendet hos alla de människor i Fas3 som ni kallar sköra?
Varje dag läser vi om människor som antingen skamlöst utnyttjas som gratis arbetskraft alternativt får sitta i meningslöst pyssel.  Ja, även om ni lyckas minimera detta  och anordna så kallade ”perfekta” Fas3 platser så kvarstår faktum. Någon annan tar de pengar som vi borde ha haft.


Vi vill inte ha Fas3, vi har gått så länge arbetslösa att vi är trötta ända in i vår själ på detta. Vi vill ha vårt liv tillbaka, vi vill ha en tjänlig lön, semester och kunna se framtiden an med tillförsikt. Är detta för mycket begärt?

6. En sista fråga. Beror er ovilja att svara på: Ointresse, ovilja eller okunskap?

 


RSS 2.0