450 dagar


450 dagar säger ni, 450 dagar som vi haft på oss att skaffa ett arbete. Självklart så måste vi vara lata, ambitionslösa, ovilliga och passiviserade för att nu ha hamnat i fas 3.  Inte nog med detta, nu har vi mage att dessutom gnälla när vi hamnat där i fas 3... detta fas 3 som  sällan leder någon vart men som ni ändå ser som en skälig motprestation, kanske rent av som ett rättmätigt straff för de lata.

450 dagar säger ni... 450 sköna, kravlösa och lata dagar är vad ni ser.. 450 dagar som ni däremot, har fått arbeta, slita och försörja oss latmaskar, 450 dagar som vi borde sökt och skaffat oss arbete på. Hur kan vi låta detta vara möjligt?

 

En tanke...
Kan det istället vara så att det snarare är 450 dagar av missräkningar, oro, frustration, grubbel, apati, ilska och sorg istället för avkoppling. Vad tror ni?

Ja, 450 dagar är en lång tid och ni kan därför helt enkelt inte ta till er att någon som  vill ha ett arbete kan misslyckas med sin mission under så lång tid.
Jag förstår er undran mycket väl, men tror ni verkligen att gemene man önskar sig  en enda av dessa 450 dagar utan fotfäste i tillvaron?

 

Och hur är det möjligt, säger ni?
Jag önskar att jag hade ett godtagbart svar, men det jag kan säga är att tiden inte bara läker sår, den kan också skapa sår.

Ni förstår inte... Ni kanske sökte ett enda,  10, 100 eller kanske rentav 1000 jobb innan ni fick anställning.. Kanske ni aldrig ens har varit arbetslösa, kanske ni också kämpat men gått "ograverade" genom denna process, eller lite lätt frustrerade efter att ha sökt 200 jobb, men ändå "oskadda" och i rättan tid... , vad vet jag, men säg mig,  hur länge tror ni en människa orkar fortsätta sträva oförtrutet och med obrutet mod utan att ens se skymten av ett ljus? Kan ni, eller vill ni ens förstå?

Hur många frågor har ni behövt ställa er själva om hur attraktiva och efterfrågade ni är?
Jag törs säga att vi är många långtidsarbetslösa som ställer oss den frågan varje dag. Hur tror ni det känns?

 

Vi hör ej nödvändigtvis till de s.k. svagbegåvade, ej heller till de obekväma, de asociala eller drogmissbrukarna, de allra flesta långt därifrån. Kanske har vi fel eller inaktuell utbildning, kanske har vi åldern emot oss, skälen kan vara lika många som det finns arbetslösa människor. Innan fas 3 så har vi i 450 dagar rannsakat och dissekerat vår förmåga ofta  i total ensamhet utan att hitta något svar. Det enda vi förstår är att vi  anses fel i marknadens ögon.

 

Ni säger att vi skall ta ansvar för vår egen situation.
Ja tack, säger jag, men vi har också ansvar för våra familjer och vår ekonomi. Tro mig, de allra flesta av oss kämpar varje dag för att få det att gå runt såväl mänskligt som ekonomiskt.

Finns det överhuvudtaget någon gräns för när det anses ursäktligt att tappa modet och hoppet eller att i vanmakt, ilska och sorg kasta in handduken?
Aldrig, säger ni.

 

Är det någon idé att vi säger något, ni vill ändå inte förstå.
Ni förstår inte hur starka själar vi är som stått upp hela vägen fram till starten av fas3 utan att knäckas och ni förstår ännu mindre hur starka vi skulle ha varit om vi sluppit dessa 450 dagar i arbetslöshet på vägen dit.
Vad håller ni på med?
Ni häcklar och förnedrar. Vem ger er rätt? Vilka tror ni att ni är?

Efter 450 dagar väntar Fas3, slutstationen och avstjälpningsplatsen.
En plats där det sägs att vi skall hitta kontakter, få en social gemenskap och kunna ta en kopp kaffe för första gången på tre till 10 år.
Vad är detta för något?
Jo, åter en insinuation om vår sociala oförmåga, vår bristande disciplin och vår slöhet.
Ett slags dagcenter för människor vars enda självskrivna  gemensamma nämnare är långtidsarbetslöshet.

 

Hur ser istället verkligheten ut? Jo, många av oss är aktiva i föreningslivet och går upp före klockan sex varje morgon och de allra flesta är också utan behov av social träning.
Vi behöver i första hand ett arbete med lön, men redan idag vill vi behandlas med värdighet och respekt.

 

Vill ni verkligen byta till er våra 450 dagar och vår plats i fas 3, så varsågod!

 

Det är inte vi som stänger dörren.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0