Klassmorfar 2019



En framtidsvision som jag inte vill se och absolut inte vill bli en del av.

Klassmorfar 2019
Han sitter vid ett bord i skolans cafeteria, en medelålders man i trasiga, lappade kläder, en så kallad fas trea, eller långtidsarbetslös i jobb och utvecklingsgarantin. Här har han blivit placerad, eller rättare sagt råkat hamna efter att ha blivit föreslagen placeringen av arbetsförmedlingen. Detta eller sortera lump åt en second hand-butik fanns att välja på, han gav platsen som klassmorfar en chans.  
Han känner sig trött. Nu tänker han försöka att få byta till lumpsorteringen istället, det passar betydligt bättre till mitt ”nya jag” konstaterar han medan han noterar ett nytt förslitningshål på armbågen. Han drar upp tröjan en bit så att hålet neutraliseras. Detta är fjärde gången på snart åtta år som fas trea han placeras ut, han börjar bli van nu. Han skrattar till lite när han tänker på ordet ” jobb och utvecklingsgarantin”. Avvecklingsgarantin borde det heta tänker han.

Några högstadiepojkar passerar, de tittar roat på honom och en av dem ropar – Tja, morfar hur är det idag då? – Faaan va sugigt jobb, kompletteras denna fråga med. Skrattande och obekymrade om den verklighet de snart skall konfronteras med försvinner de bort i korridoren.

Hur många gånger hade han inte hört detta? Jo, han håller med dem, inte för att han på något vis tycker att det är fel på att vara klassmorfar.. men..


Han är inne på andra terminen i skolan, egentligen skulle detta ha varit ett bra och meningsfullt arbete.. om förutsättningarna var annorlunda.

Att sitta här i trasiga och lappade kläder, som ett slags kvitto på sin sociala status … det känns…
Ett par omgångar hela och rena kläder  finns i garderoben, till finare tillfällen. En kostym inköpt från Röda korset för ett par hundringar,  det sved i plånboken…två hundra kronor.. det var hans ”roa sig” pengar det. Inget extra den här månaden heller.  Sen ytterligare ett par hela byxor och en skjorta.. Men ibland måste man prioritera annat, räkningar och mat, inga mer ”nya” kläder på ett tag.

Han öppnar inte gärna munnen längre, han är inte dum…förstår mycket väl hur det ser ut numer …
Skäms.
Tandläkare är ett minne från en annan tid..Minnesbilder från förr kommer för honom, semesterresor,  bröllop i fin kostym.. en tid när han kunde gå rak i ryggen och möta blicken från vem som helst.
Nu…
En klassmorfar som inte vill öppna munnen är han.. En klassmorfar som skall framstå som ett föredöme, visa att alla är lika mycket värda.. och ändå känna sig så här… ovärdig.
En morfar som inte ens kan köpa en leksak åt sina egna barnbarn, det är jag, tänkte han.

Ungdomarna är fina, mycket bättre än de flesta andra i den förståndiga vuxenvärlden han möter utanför arbetet.  Några grova skämt får han ta..
Somligt känns värre, några fjortistjejer har bestämt sig för att han är ett  äckligt peddo som sökt sig till skolan för att få tafsa..
Han som knappt törs möta deras blick eller öppna munnen. Det känns hårt när han hör deras viskningar. De tror att han är mycket äldre än han verkligen är, en döv gubbe med dåliga tänder som inget hör.. Men han hör.. och tårarna bränner under ögonlocken.
Han diskuterade sitt tandproblem med en lärare en gång. Denne kunde inte förstå hans problem att finansiera tandläkarbesöken, tyckte att han kunde prioritera tänderna framför något annat. Vad då? Frågade han. Läraren föreslog honom att prioritera bort semesterresor, restaurangbesök, bilbyten mm. Sedan gick han till sitt klassrum och undervisade eleverna om samhället och hur det fungerar.

Hur är en bra klassmorfar tänker han. Trygg bör han naturligtvis vara .. optimistisk.. väcka positiva känslor hos eleverna.. Är de förtjänta av en klassmorfar som endast är fysiskt närvarande?
Ändå… de flesta tycker ändå om honom, han är inte den som ”sätter sig på någon”. Hur skulle han överhuvudtaget  kunna göra det från sin position?

Vad ser de? En trasig undfallande figur som försöker skämta bort sig själv, sina trasiga tänder och lumpiga klädsel. Kanske finns det några som behöver honom också. Som den ensamma flyktingpojken som brukar sitta tyst bredvid honom och visa ett tummat kort på sin tandlösa mormor..  och den magra, bleka flickan som plötsligt lättade sitt hjärta för honom och pratade som ett vattenfall om allt i sitt liv och som efteråt skämdes och gick omvägar förbi honom… för att sen komma åter nästa vecka … och nästa… Han kommer att sakna dem.

För nu orkar han inte längre.. I morgon skall han begära förflyttning till lumpsorteringen. Det är ändå där jag hör hemma tänker han. Det är nog där jag slutar.


Kommentarer
Postat av: Kris-Tina

Oj, du får mig nästan att börja gråta - för det är ju faktiskt så här det känns - å berättelsen kunde nästan vara min egen

2011-03-08 @ 01:06:32
Postat av: Ewa



Elevassistent,Lärarassistent, Pedagogassistent och Resurspedagog osv. Olika titlar men i praktiken samma uppgifter.. som nu skall göras gratis, ibland till och med av samma personer som efter flera år fick lämna sina tjänster "på grund av arbetsbrist" som det så vackert heter när man skall spara pengar i kommunen

Tack och lov, reagerar äntligen facket, nu fodras även åtgärder, om inte annat så för barnens skull. Hur bra blir detta stödet om jobbet skall utföras av oengagerad och omotiverad, kanske också obalanserad personal?

Och säkerheten, hur blir det med den? Kommer man även här att kräva utdrag ur brottsregistret?

För vi ska väl inte skapa en ny marknad för pedofiler, missbrukare eller andra olämpliga individer?

De flesta är säkert pålitliga och bra, men inte alla! Det vet vi sedan tidigare! Det var ju därför man fick lov att införa sådana regler!



2011-03-08 @ 01:24:54
Postat av: Anonym

Jag började grina när jag läste din text. Min pappa har varit klassmorfar ett tag, nu har han äntligen fått bli pensionär.

Även om det inte var så här illa för honom så såg jag ändå på honom hur han liksom krympte.

2011-03-08 @ 06:57:16
Postat av: NoCash

Detta är den kommande bisarra verkligheten för långtidsarbetslösa i det svenska välfärdssamhället.



Man får aldrig underskatta förnekelsens makt hos våra politiker.



NoCash

2011-03-08 @ 07:48:19
URL: http://nocashismyname.blogspot.com
Postat av: Vonna

Bengt... tårarna bränner under mina ögonlock med. Detta är så skrämmande och dessvärre kan det bli sanning. In och ut i fasan tills man vill skrika högt av ilska och frustration! Jag vet ju att jag, efter att jag stämplat upp mina nya 75 deltidsdagar i A-kassan, snart är tillbaka i Fasorna igen :( Det ska fan vara 40+ plus i dagens hårda kalla samhälle!

Kram

2011-03-08 @ 08:15:20
URL: http://fasan.svenskablogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0