Vad marknaden tvättat bort



Jag har hört pensionerade arbetare berätta minnen från det gamla bruket... Om  förhållanden som  ingen skulle acceptera idag, men även om kamrater där som du knappast kan träffa på en arbetsplats idag... såvida du inte jobbar på ett dagcenter. De fanns där på bruket och utförde det arbete de klarade av, de avlönades precis som alla andra, kanske lönen var lägre det vet jag inget om men självklart hade de sin plats på bruket.  

Man behöver faktiskt inte gå särskilt långt tillbaka i tiden, det finns idag lindrigt förståndshandikappade personer i 55-60 årsåldern på dagcenter och LSS-program idag som hade löneanställningar på 70-80 talet.

Betänk att de  gamla arbetsgivare som vi idag föraktfullt pratar om som  översittare och slavdrivare som man var tvungen att lyfta på hatten för.. Ja, de såg det som självklart med ett personligt samhällsansvar,  att upplåta en plats för dessa personer, något annat vore en skam.

Idag finns minsann inga översittare och slavdrivare, det vi ser är en glorifierad grupp av framgångsrika entreprenörer och innovatörer. Samhällsansvar står de över och skam känner de ej, den har marknaden tvättat bort...

Nej, jag har inget emot emot företagare och jag inser att de är oerhört viktiga för Sveriges ekonomi.  
Problemet är när det växer fram aktörer som rider på marknadens immunitet för kraven  från allt som lever och andas till förmån för egenintresse och kortsiktiga vinster. Marknaden  har, tar och får all rätt medan  människorna vackert får finna sig i att spela andra och tredje fiolen allt beroende på förmåga att producera, den lägst stående, minst produktiva gruppen människor sopas under mattan. Frågan är berättigad: Skall marknaden styra människan eller skall människan styra marknaden?
Uttrycket de närande och de tärande är något mer än en politisk floskel, den har stigit fram och blivit en gyllene regel idag.

Hur konstigt har inte samhället blivit? Idag ratas inte bara människor med låg arbetskapacitet utan även, i allt högre utsträckning,  fullt begåvade och friska människor och alla hamnar de till slut i en slags modern motsvarighet till dagcentren, en inrättning vid namn fas3.

Likheterna är slående, särskilt vid jämförelser med s.k. pysselsättningsplatser  med ett fåtal löneanställda arbetsledare, handledare samt sysselsättningar att utföra  som inte anses behöva avlönas... och ... Någon given väg ut finnes ej.

Hur konstig är inte fas 3?

I Fas 3 ser du åter exempel på glorifierade entreprenörer i jobbfabriker eller genom behjärtansvärd verksamhet kamouflerade hjälporganisationer, där fas 3 arbetarnas situation negligeras med hänvisning til de ännu fattigare som de genom sitt arbete hjälper. Här behöver de inte ens vara samhällsnyttiga, de kan istället ha som affärsidé att  göra bussiness av människor som trängts ut ifrån arbetsmarknaden. De till och med parasiterar på skattebetalarnas pengar genom  225 kr dag i anordnarstöd för varje människa som de "förbarmar sig över" och tar emot. De fattiga i Sverige hjälper världens ännu fattigare medan andra oantastligt  tittar på och tjänar pengar på det. Allt detta är välsignat av landets högsta ledning genom statsminister Reinfeldt. Skammen har marknaden tvättat bort.

Hur konstig är inte fas 3?

Det sägs att fas 3 är vägen till ett arbete för de som står längst ifrån arbetsmarknaden och anses oanställningsbara.
Hur kan vägen till arbete gå  genom att utföra pysslor som inte finns att jämföra med på arbetsmarknaden?
Eller ännu märkligare: Hur kan ett av arbetslöshet sargat självförtroende stärkas genom att du förvägras utöva ditt egentliga yrke, förvägras kompetenshöjning, förvägras en lön, förvägras semester, förvägras... osv..
Hur stärks du av att konsekvent ställas åt sidan jämfört med din närmaste omgivning?

Varför har utvecklingen till och med gått bakåt när det gäller att respektera människor,  och allas unika egenskaper på gott och ont?

Minns detta, historien är sann och bara ett exempel i raden av :
På sjuttiotalet fanns en ung man på sin arbetsplats tillsammans med andra på i stort sett samma villkor, han tog körkort och hade bil. Idag ser jag honom med dåliga tänder, låg pension och en flitpeng utföra oavlönade sysslor genom LSS. Han minns en annan tid.  Någonstans känns det fel.

En annan minnesbild:  En kvinna på sin arbetsplats.  Livsglädje, förhoppningar och framtidstro.  Nu går hon arbetslös på tredje året. Hon har ej råd att gå till tandläkaren, ej råd att köpa en födelsedagspresent åt sitt barn eller köpa nya skor. Idag ser vi henne utföra sysslor i Fas 3, skorna får hon köpa på Röda korset, en farfar står för födelsedagspresenterna. Någonstans känns det fel.

Och skammen har den välsignade marknaden tvättat bort.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0