Förnedringens nätverk

Så knackar lågkonjunkturen på dörren och jag kan bara konstatera fakta, för mig och många andra på Sveriges överskottslager är skillnaden främst en fråga om nivåer av  sinesstämning. Hoppet, det fåfänga,  som fanns hos många utav oss när högkonjukturen var som starkast har istället bytts ut till visshet. This is it... Ett depressionens mörker. De arbetsgivare, som inte ville veta av oss under brinnande högkonjuktur .. Hur stor är chansen att de vill ha oss nu under lågkonjunkturen? Nej, nu uttryckte jag mig fel.. Hur stor är chansen att de vill anställa oss med LÖN? Jag antar att chansen för de allra flesta av oss i Fas3 är minimal.
Var och när skall det sluta?
Detta eviga, denna förbannelse som följer så många utav oss år ut och år in?
Hur många av oss har inte fastnat i denna smörja av hån, floskler, meningslöshet, misär och allt som följer med denna spindelväv av förnedring som vi hamnat i. Och vad gör man? vad gör du?
Jag vet vad VI gör, de allra flesta av oss. Precis som flugan som fastnat i spindelnätet så sprattlar vi emot så gott vi kan och orkar, vad kan vi annat göra?
Vad gör ni politiker, och vad gör du medmänniska för att hjälpa oss loss?
Förmodligen inget. Du kanske rentav hör till den stora skara som tror att vi tycker det är skönt att sitta här i Fas3 spindelnätet och låta oss sugas ut på den sista resten av lust och kraft?
Vad förväntar ni er?
Att nätet skall brista av sig självt eller att vi skall få oanad kraft eller energi att komma loss?
Var får vi den kraften ifrån tror ni... Att jobba gratis? coacher? hånfulla / käcka tillrop? eller en beklagande klapp på huvudet?
Ibland ramlar någon av oss ner på marken. Vid en snabb anblick ser vi befriade ut.. Fullständigt insnurrade av kletig väv förväntas vi ändå resa oss upp som om inget egentligen hänt,
fyllda av kraft och självförtroende, med en själ som lagt alla nätets fasor bakom sig.
Ingen ser de trådar som fortfarande är virade runt våra fötter. Trots att befrielsen består av en chimär i form av tillfälligt vikariat, korttidsprojekt eller liknande så är det liksom klart. Att vi fortfarande har en svag ställning på arbetsmarknaden.. att vi fortfarande är dessa som spindeln suger tag i .. säg, vem bekymrar det annat än själva offren, vi?  Nu ser man oss snubbla  på fötterna än en gång och man hör våra suckar. Än en gång så är vi lata, gnälliga och otacksamma.
Annat är det med Svensson, han som aldrig gått arbetslös mer än tre veckor. Nu drar molnen ihop sig över honom och resten av Sverige också. Tidningarna spyr hysteriskt ur sig goda råd om "hur du räddar dina pengar" i börsraset. Nyheterna intervjuar politiker som försöker inpränta allvaret i samma väljare man nyss matade så snällt med jobbskatteavdrag. Oron sprider sig..
Men varför det då?
Du Svensson! Att bli arbetslös för dig kan väl knappast vara ett problem.. eller? Tre veckors arbetslöshet eller kanske fyra nu när det är lågkonjunktur kan du väl stå ut med..och du har väl en sådan där privat arbetslöshetsförsäkring
som du så ironiskt raljerade om att jag borde ha skaffat mig  ... eller?
Annars kan du  väl alltid "starta eget", det goda rådet får alla som blir arbetslösa. - Har du provat att starta eget? Det spelar inte så stor roll ifall man har en bra affärsidé, det räcker att vara lite egen.. eller?
Jodå, jag ironiserar här.
Och du vinner igen Nye arbetare Svensson..För faktum kvarstår.
Det finns inget eller ingen som förmår sortera om rangordningen till spindelnätet, arbetslöshetshelvetet.
När högkonjukturen kommer så väljs vi långtidsarbetslösa sist in till jobben, många av oss får aldrig chansen innan lågkonjunkturen kommer tillbaka.  Skulle vi ändå hunnit få in en fot på en arbetsplats .. Ja, då är det  enda gången
vi räknas som först i kön.. Tillbaka till fasorna.

Så knackar lågkonjunkturen på dörren och jag kan bara konstatera fakta.
För mig och många andra på Sveriges arbetsmarknads överskottslager är skillnaden främst en fråga om nivåer av sinesstämning. Hoppet, det fåfänga,  som fanns hos många utav oss när högkonjukturen var som starkast har istället bytts ut till visshet. This is it... Ett depressionens mörker.

De arbetsgivare, som inte ville veta av oss under brinnande högkonjuktur .. Hur stor är chansen att de vill ha oss nu under lågkonjunkturen? Nej, nu uttryckte jag mig fel.. Hur stor är chansen att de vill anställa oss med LÖN? Jag antar att chansen för de allra flesta av oss i Fas3 är minimal.
Var och när skall det sluta?


Detta eviga, denna förbannelse som följer så många utav oss år ut och år in?
Hur många av oss har inte fastnat i denna smörja av hån, floskler, meningslöshet, misär och allt som följer med denna spindelväv av förnedring som vi hamnat i. Och vad gör man? vad gör du?


Jag vet vad VI gör, de allra flesta av oss. Precis som flugan som fastnat i spindelnätet så sprattlar vi emot så gott vi kan och orkar, vad kan vi annat göra?


Vad gör ni politiker, och vad gör du medmänniska för att hjälpa oss loss?


Förmodligen inget. Du kanske rentav hör till den stora skara som tror att vi tycker det är skönt att sitta här i Fas3 spindelnätet och låta oss sugas ut på den sista resten av lust och kraft?


Vad förväntar ni er?
Att nätet skall brista av sig självt eller att vi skall få oanad kraft eller energi att komma loss?
Var får vi den kraften ifrån tror ni... Att jobba gratis? coacher? hånfulla / käcka tillrop? eller en beklagande klapp på huvudet?


Ibland ramlar någon av oss ner på marken. Vid en snabb anblick ser vi befriade ut.. Fullständigt insnurrade av kletig väv förväntas vi ändå resa oss upp som om inget egentligen hänt,
fyllda av kraft och självförtroende, med en själ som lagt alla nätets fasor bakom sig.
Ingen ser de trådar som fortfarande är virade runt våra fötter. Trots att befrielsen består av en chimär i form av tillfälligt vikariat, korttidsprojekt eller liknande så är det liksom klart. Att vi fortfarande har en svag ställning på arbetsmarknaden.. att vi fortfarande är dessa som spindeln suger tag i .. säg, vem bekymrar det annat än själva offren, vi?  Nu ser man oss snubbla  på fötterna än en gång och man hör våra suckar. Än en gång så är vi lata, gnälliga och otacksamma.


Annat är det med Svensson, han som aldrig gått arbetslös mer än tre veckor. Nu drar molnen ihop sig över honom och resten av Sverige också. Tidningarna spyr hysteriskt ur sig goda råd om "hur du räddar dina pengar" i börsraset. Nyheterna intervjuar politiker som försöker inpränta allvaret i samma väljare man nyss matade så snällt med jobbskatteavdrag. Oron sprider sig..
Men varför det då?

Du Svensson! Att bli arbetslös för dig kan väl knappast vara ett problem.. eller? Tre veckors arbetslöshet eller kanske fyra nu när det är lågkonjunktur kan du väl stå ut med..och du har väl en sådan där privat arbetslöshetsförsäkring som du så ironiskt raljerade om att jag borde ha skaffat mig  ... eller?

Annars kan du  väl alltid "starta eget", det goda rådet får alla som blir arbetslösa. - Har du provat att starta eget? Det spelar inte så stor roll ifall man har en bra affärsidé, det räcker att vara lite egen.. eller?
Jodå, jag ironiserar här.


Och du vinner igen Nye arbetare Svensson..För faktum kvarstår.
Det finns inget eller ingen som förmår sortera om rangordningen till spindelnätet, arbetslöshetshelvetet.
När högkonjukturen kommer så väljs vi långtidsarbetslösa sist in till jobben, många av oss får aldrig chansen innan lågkonjunkturen kommer tillbaka.  Skulle vi ändå hunnit få in en fot på en arbetsplats .. Ja, då är det  enda gången vi räknas som först i kön..

Först tillbaka till fasorna, tillbaka till det enda nätverk vi har tillgång till, förnedringens nätverk.




Kommentarer
Postat av: Åsa

Så bra du skriver!! Precis det där om förväntningarna om att vi typ ska få oanade krafter... Ja, jag skriver vi. Dock är jag ingen +50-man utan kvinna på 39, välutbildad, som också fastnat i spindelnätet.



Vet inte om du skriver debattartiklar och liknande om din situation, om fas 3 och långtidsarbetslöshet någon annanstans. Hoppas det, för det är väldigt bra och beskrivande texter.



"... Fullständigt insnurrade /.../Ingen ser de trådar som fortfarande är virade runt våra fötter". Det där är så mitt i prick. Men känns ändå så tröstlöst.

Har en bekant som tror att jag har samma rättigheter på min placering som de anställda, t ex ersättning vid läkarbesök mm. Gång på gång måste jag förklara att bara för att jag vistas i deras lokaler betyder det inte att jag räknas som och har samma rättigheter som en anställd. Det går liksom inte in i skallen på henne. Då är hon t o m dr i nationalekonomi! Sorgligt.







2012-01-19 @ 23:59:21
URL: http://missmeistersmat.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0