Vad är väl en enkel mobil mot en smart fåne?

 

Apropå tiggeri och Laila Bagges mobila-ilska.. Tiggare är väl i första hand inte uteliggare med mobiler?

Nej, idag finns bättre tiggare. I Sverige 2013 finns en växande skara professionella tiggarligor som specialiserat sig på att tigga bidrag och subventioner från staten för att hålla sin verksamhet flytande på arbetslösas bekostnad, exempelvis genom Fas3.

Mobiler och smartphones är väl inget mot dessa smarta fånar?


Så länge dig dagen förunnas...


En gång i tiden jobbade jag på ett statligt verk
, Sveriges Lantbruksuniversitet i Garpenberg. Där fanns många högt skolade skogsforskare. Så kom besparingskrav från högre ort och den del av Sveriges Lantbruksuniversitet som låg i Garpenberg lokaliserades ut till olika delar av Sverige där man hade verksamhet sen tidigare. Forskarna försvann åt olika håll, antingen flyttade de med till de övriga orterna eller tog andra tjänster medan många av oss andra, lite lägre ner i hierarkin påbörjade långa arbetslöshetsperioder varvade med åtgärder.

Som prostituerad...
Under en av mina otaliga vändor i arbetsmarknadsåtgärder stötte jag på en professor från min gamla arbetsplats, detta skedde ironiskt nog också på min gamla arbetsplats dit han hade ett ärende då biblioteket fortfarande fanns kvar.
Han hade ett annat arbete då, men till skillnad från de trygga statliga forskningspengarna som utgick tidigare så tvingades han nu söka medel från olika uppdragsgivare, han var inte nöjd med detta. -Jag känner mig som en prostituerad.. sa han, professorn. Just denna mening fastnade i mig och fick mig att tänka till.. -Jag känner mig som prostituerad.

Aktiverad till varje pris
Själv så gjorde jag ett registreringsarbete med gamla avräkningsböcker tillsammans med andra arbetslösa, det arbetet ligger sorgligt avsomnat i den digitala rymden.. men vad gör väl det...vi ”aktiverades” i ett antal månader, och aktivering anses av samhället som det allra viktigaste.
Inte för att det skulle hjälpa oss till drägligare villkor ( lön utgick ej ).
Inte heller för att hjälpa oss ut på arbetsmarknaden ( vem söker någon som kan registrera avräkningsböcker?).
Nej, detta var ytterligare ett pekfinger, en slags moralisk handling i form av beordrat ”arbete”, för så är moralen: Arbete skall utföras till varje pris, även under former av antingen prostitution eller rent nonsens.

Vad är arbete? För vem arbetar vi och varför?
För många människor är dessa frågor mycket provocerande och mer eller mindre tabu. Vi SKA arbeta med vad som helst utan att ifrågasätta mål och mening, punkt. Du som person upphör att existera i samma ögonblick som ordet arbete nämns även om det råkar vara i form av en oavlönad åtgärd (ALU, APR, AGA...Fas3 osv..) eller lönearbete. Att ifrågasätta denna lutherska moral från svärmors handbroderade bonad ”Arbeta med allvar och flit så länge dig dagen förunnas” är som att svära i kyrkan.

Tystnaden som följer är som balsam..
Varför arbetar du? De allra flesta av oss svarar naturligtvis inte ”för att bli sysselsatt”, vi vill i första hand försörja oss och våra familjer med en lön som går att leva på. Men... varför envisas man då med att placera folk i sysslor som endast förnedrar och förminskar människor utan att tillföra samhället ett smack? ”Arbeta med allvar och flit...” Ja, förutom som straff och tukt så ser många också en god försörjning i att rida på denna oavlönade sysselsättningshysteri... coacher, jobbfabriker med flera. Tystnaden som följer när folk är stukade och ”aktiverade” är också som balsam för politikers öron...

Sociala företag kallas de visst..
Somliga är duktiga på att prostituera sig också. Det finns kurser i hur man horar bäst på arbetsmarknaden och får dig att verka mer attraktiv än du egentligen är. CV och coacher.. klädkoder, intervjutekniker och käcka tillrop till förbannelse. Att endast få vara sig själv utan fejkade manér och med diverse skavanker från livet är en styggelse. Horor gör sällan handlingar av kärlek, och mår ofta dåligt, de gör mer eller mindre motbjudande saker för att överhuvudtaget kunna försörja sig. Just detta vet alla som ägnar sig åt denna typ av bordellverksamhet och startar ”glädjehus” med flåshurtiga optimistkonsulter och frejdiga coacher utan minsta lilla intresse av människan bakom sina lönekuvertet. Sociala företag kallas de ibland.

Jag läser nyheter och försöker följa med så gott jag kan och jag förvånas över den brist på insikt och den visade kortsiktighet som finns hos politiker när det gäller arbetsmarknaden trots att den i princip ligger våldtagen mitt framför ögonen på dem.

Se och hör bara.
Runtom i Sveriges klassrum står lärare som i princip hatar sina elever, men de har ett jobb som de knappast vill byta ut mot en evighet i arbetslöshet. De har inget val längre och detta är ingen hemlighet, men ändå är det bara lärarlönerna och omotiverade stökiga elever med eller utan betyg det handlar om. 

Runtom i Sverige på sjukhus och andra vårdinrättningar finns utbildad och outbildad vårdpersonal, till och med praktikanter som mår illa av sitt jobb därför att de saknar de speciella personliga egenskaper som krävs av dem. Ändå höjs röster för att knöka in ytterligare ett antal (oavlönade välfärdsjobbare?) arbetslösa i vården utan att ägna vare sig dessa personer eller vårdtagarna en enda tanke. Hur många tvingas bita i det sura äpplet och till och med utbildar sig till något de aldrig frivilligt skulle utsätta sig för på en annan arbetsmarknad? Det här är ingen hemlighet, och ändå är det tabu för folk att ens andas om att inte vilja gå in i vårdyrket utan hänvisning till låga löner och/eller en dålig fysik.

Så får man inte säga...
Det är en konst att hitta på märkliga ursäkter för att slippa få spefulla blickar ifall man helt rått säger att man skulle göra dåligt ifrån sig eller avskyr tanken på att jobba inom ett visst bristyrke. Måste det vara så förljuget?

Jag vet med hundra procent säkerhet personer inom olika yrkesområden som hjärtligt hatar sina arbetsdagar och jag är lika säker på att det finns utbildade personer i Fas3 som lika hjärtligt hatar att gå till sin jobbfabrik för en skitpeng och skulle ge vad som helst för att få just dessa jobb.

Vi har fått en sjuk arbetsmarknad i Sverige där folk mår dåligt både i och utanför arbetslinjen, och där allt fler hamnar i situationer där de inte ser någon utväg.

Ett nytänkande måste till.
Istället för att till förbannelsens yttersta gräns mota in folk i fållor som oskäliga kreatur och där tycka och tänka åt dem borde man istället se varje enskild individs personliga egenskaper och förutsättningar. Inte i den bemärkelsen att man som vanligt försöker utsätta dem för själslig plastkirurgi. Nej, våga se och uppskatta den opraktiska, den tystlåtne, den överenergiske, 50 plussaren osv. Se ett värde i en människas samlade drömmar, vilja och förutsättningar och agera därefter snarare än efter minsta motståndets väg, typ Fas3 eller kollektivutbildning till bristyrke X.

Några funderingar...

Varför inte utöka antalet utbildningsmöjligheter för arbetslösa snarare än begränsa dem som fallet är med distansstudier i Fas3?
Behöver inte marknaden flexibilitet och kreativitet på individnivå snarare än fyrkantigt myndighetstänk?

Varför inte reträttplatser med lön för de som har svårare på arbetsmarknaden? Äldre, funktionshindrade, f d socialt utslagna osv. Sådana finns och kommer alltid att finnas, det är hyckleri att påstå något annat. Bort med Fas 3 som gör tillvaron till en evig oviss fattigstuga för dessa grupper.

Flexibla, individanpassade arbetsplatser med lön, semester och tjänstepension som reträttplats efter X antal dagars arbetslöshet.. skulle det vara så ofantligt omöjligt att införa? Har vi råd att hålla oss med människor överhuvudtaget i Sverige idag?
Har vi råd att behandla folk med respekt, att låta folk må bra och känna tillförsikt längre än ett dygn i taget? Det är frågor som fler borde ställa sig.



Fokus på varje unik människa
Varför inte sätta större fokus på individens unika egenskaper redan på ett tidigt stadium? Varför inte sluta kväva ”orimliga” drömmar hos människor med udda begåvningar och intressen. Det är ju oftast i dom grupperna vi hittar de personer som idag är namnkunniga. Skall vi släcka framtidens musiker, konstnärer, författare och andra så kallat ”onyttiga” personer bara för att samhället inte anser sig ha råd med dem... Musikskolor, estetiska linjer, osv...

Dyrt? Omöjligt? Flummigt? Ej överensstämmande med marknadens behov?

Kanske det, men vad är då detta jag beskriver direkt ur verkligheten?
Är det så vettigt och lönsamt det som sker idag?
Som exempel kan jag nämna att i arbetsmarknadens Fas3 för långtidsarbetslösa så delas det månatligen ut anordnarbidrag på runt 5000 kr för varje arbetslös deltagare, detta oavsett om deltagaren verkligen ger den merkostnaden för anordnaren.

Jag är så oerhört naiv att jag tror varje människa har sin rätta plats och att den människan där på den rätta platsen, med de rätta förutsättningarna, med en lön att leva på kan göra så oändligt mycket mer för vårt samhälle än som en förbannad, frustrerad lärare, en illamående sköterska eller en oavlönad Fas trea med fejkat CV som målar en stol för hundrade gången.

Och som Fas3 förespråkare brukar säga: Vad har ni för andra förslag som är bättre då?


RSS 2.0