Fångad av lokal-TV…

… Och plötsligt så är han där med filmkameran riktad mot mig…
-Vi är ute och filmar smultronställen för våra tittare, säger han så käckt... och där står jag och inser att det vore väldigt pinsamt att försöka fly…
Tänk så mycket man hinner tänka i ett sånt läge men ändå så lite man hinner agera … Jag hann tänka att smultronstället fanns i diket på andra sidan vägen... men mer hann jag inte tänka … för då kom skjutjärnsfrågan:
- Och du heter?

Rösten tycktes komma från själva videokameran stirrande på mig med sitt enda öga endast en meter från mitt ansikte.. Jag visste inte vart jag skulle fästa blicken någonstans...  så nära var kameralinsen att jag ofelbart skulle bli vindögd om bägge mina ögon skulle samsas där i den lilla cirkeln, men som sagt, nu var det namnet...
Yes, Give me five!! Mitt namn kom som på beställning ner från hjärnkontoret och nu skulle svaret levereras till videokameran som tittade stint på mig med sitt enda och onda öga…

Hallå! Hallå där min tunga, dags att arbeta!! Men... all den agility som tungan genomgått med kyrkokören på torsdagarna i åratal var helt borta, glömda, gömda, undanstoppade och putsväck. Där låg tungan som en död köttklump i munnen, eller en osmaklig seg biff påtvingad en ärad matgäst som inte vet var och hur den bäst kan avyttras…

Efter hårda förhandlingar mellan hjärnan och tungan blev kompromissen:
- Blääb Sknjeälnbloabbo...

Efter det hårda arbetet lade sig tungan död och torr ned på sin bädd igen... men knappt hade den gjort det förrän nya ännu värre frågor kom: - Var någon stans var vi? Tider, Vad fanns att se osv osv… Svaren på alla dessa frågor blev:
- Skliaäääv gnurrflubb kalahala allaballahoppsan sklurrr och väääs!

Nu kan man ju tycka att det går att redigera bort det felaktiga, det konstiga. Till exempel läsandet från en upp och nervänd broschyr, dumflinet, tystnaden och alla eeehhh ähhh. Men nej då, det var så bra som det var försäkrade regissören.

Ridå.

Men då… som en räddande vision från ovan kom jag osökt att tänka på en annan förvirrad person i en ännu mer utsatt och oförberedd situation och med ett ännu mer pinsamt resultat… George Bush den 11 september 2001 då hans reaktion filmades i en skola när han fick reda på attentatet. Vem skulle inte ha problem att ta till sig den informationen och samtidigt se intelligent ut? 
Dessutom gick den sändningen ut över hela världen till skillnad från kanske några hundra eller ett par tusen som ser och bryr sig om mina sklurrr gluäffs i Lokal-TVn!

Så åker han iväg i TV-bussen förvånansvärt nöjd och belåten och med ett ryck vaknar tungan och undrar vad som har hänt och varför den inte fick vara med…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0