Svenade svenskar

 


Vilken pigmentfattig människa har inte försökt bränna sig till en annan hudfärg? Även jag, ända tills för några år sen då jag av åldersskäl äntligen förstod att ingen längre bryr sig ifall jag visar mig likblek eller som en rödsvedd gris som rymt efter skållning hos mamma Scan. Jag har också förstått att jag som mest och bäst efter diverse hudömsningar och stektimmar under de cancerogena solstrålarna kan anta den nyans som andra nordbor får efter en halvtimme i januarisolen.

Varför gör vi så här mot oss själva? Varför vill vi se ”friska” ut fast vi i praktiken grillar oss sjuka?
Att jag själv sysslat med att steka fläsk beror i mångt och mycket på att jag som barn fick så många svåra frågor att besvara från mina rosa skolkamrater efter sommarlovet. – Var har du varit, i Blekinge… eller Vitö? Jag fick också en seriös fråga från en rosig pojke om varför jag tvättade mig stup i kvarten så att all färgen lossnade…

I Sverige räcker det inte med att vara rosa på vintern och röd på sommaren, helst ska du anta samma gyllenbruna färg som ursprungsbefolkningen i Somalia har av naturen… fast bara om du är blek från början och har ett svenskt namn förstås.

Somliga drivs så hårt av sin nit att se osvenska ut att de lägger sig i halvöppna likkistor med lysrör i på vintern och vändsteker sig på gräsmattan varje ynka soltimme på sommaren.  

Det verkar som att oavsett vilken kulör som naturen begåvat dig med så kan den av somliga anses som fel även om vi befinner oss i samma land…

Men lägg av nu alla solarie och gräsmattestekare, nu är det vampyrvitt som gäller!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0